Pluggade idag. Var glad. Skrattade. Tänkte goda tankar om alla. Rullade biffar till middag & avslutade kvällen med att baka lite kakor. Karman på topp kan tänkas. Men så kommer den där jäkla oturen smygandes, den där som ständigt vill få ut det allra värsta ur mig. Den som bara drar i allt det onda tills det tar över hela min kropp & nöjer sig inte fören jag bytt ut den inre friden mot något som kan beskrivas som ett inre kaos.

Som jag berättade tidigare så har jag alltid mobilen i handen, bara ifall något jobb skulle ringa. Jag har samtal väntar på telefonen, även det ifall någon skulle ringa. Vilka ringer då jag pratar med Jessica ikväll? och vem hör inte tonen? Svar; Jobb. Svar; jag. De ville träffa mig imorgon iallafall för en intervju & ville att jag skulle återkomma, men då går det inte att ringa på numret de ringt från, utan jag kommer bara till en telefonsvarare. trettiotvå (helt seriöst) försöks-ringningar senare ger jag upp & bestämmer mig för att återkomma imorgon istället.

Nu i efterhand känns det dock kalas. Har precis bakat färdigt mina kakor & ska försöka tvinga mig själv till sömn nu för att kunna ringa upp dem vid åtta igen imorgon bitti & sedan blir det mest troligt intervju! :D Håll tummarna för mig nu kära vänner!

(Kunde bara knäppa fem kort för sedan dog även batteriet på kameran, som jag bytte till nya imorse. why? kan inte minnas att jag gjort någonting dumt idag)