Känner mig helt knäckt. Vi kliver alltid upp minst 1 ½ timme innan vi ska bege oss hemifrån. Jag smörjer in ansiktet med en ansikskräm och drar fingrarna genom håret, resten utav tiden tillägnas till vårt kära barn. Det går inte att stressa med honom (eller klart det går, men då blir det bråk och en jobbig dag), så jag placerar honom i soffan framför barntv, slår på kaffe och fixar fika till honom, så han har nästan EN TIMME på sig att få i sig mackan och "bananpengarna". Sedan tar det tjugo minuter att klä på de vanliga kläderna och ytterkläderna är en historia för sig.
Kan helt ärligt säga att jag ALDRIG varit med om en värre morgon än imorse, inget gick som det skulle. Vi hade våran 1 ½ timme på oss och allt raserades likförbannat. "Men håll i honom och bara klä på honom då", "prata med honom", "säg om du inte lyssnar/om du lyssnar så....", "var bestämd och lugn" "var hård mot honom", "gå därifrån bara". Det fungerar inte så. Jag förbereder honom hela tiden för det som komma skall och kör samma rutiner varje morgon. 20 minuter innan vi ska gå så börjar jag med ytterkläderna, han skriker, vrider sig och det går helt ärligt inte att få någon som helst kontakt med honom. Vissa mornar fungerar det perfekt, men vissa mornar som dessa så är det ett rent och skärt jävla helvete.
Jag kämpar med fleecetröjan i 20 minuter, får på den också ska bara dragkedjan dras upp "JAG KAAAAAAAAN SJÄLV" skriker ungen. Ja, men försök då tänker jag. Men så lättlurad ska man inte vara för då sliter han av sig tröjan och springer iväg. Då går jag ut och tar fram overallen under tiden, på de sekunderna har ungen tagit av sig i princip ALLA kläderna och lagt sig i garderoben där han förövrigt slängt ut alla andra kläderna.
Hur ska man reagera nu? Jag valde att vara bestämd och förklara hur besviken och ledsen jag blev. Men det fungerar aldrig. Försöker få på honom kläderna igen och blir tvungen att hålla "sax" med benen mina över hans för att han ska vara stilla, han slår och skriker och det gåååår inte att få någon som helst kontakt med honom. Jag håller så hårt så det känns som att hans små ben ska gå av, där någonstans ger jag upp. Det ska inte behöva kännas som misshandel för att man ska få på honom kläderna. Ringer till dagis, han får vara hemma helt enkelt. Det hade inte känts bra att släppa iväg honom dit efter en sån helvetes morgon. Vanliga mornar då man arbetar så får man bara slänga iväg ungen med halva overallen på, säga hejdå med gråten i halsen och bryta ihop på vägen därifrån. Idag var jag "ledig" och skulle "bara plugga", så det fick bli såhär.
Har suttit ner med honom och pratat om morgonen i en trettio minuter nu och även om det känns som han förstått var det gick fel, så känns det som om samma helvete väntar om några dagar igen.
Han ritar teckningar där "mamma har bebis i magen" och pratar om att han vill ha en egen bebis. Jag har förklarat för honom att det inte ens är att fundera på, så länge han inte kan lyssna. För då kommer mamma bli inlagd på psyk och köra varannan vecka därifrån. Ungefär så känns det.
"En 4-åring är ofta en ängel borta och hemsk hemma", stämmer så jävla väl. Som natt och dag. Man får vara glad för att det är åt det hållet iallafall.
Någon med tips eller ideér hur man ska gå tillväga? Hur är era 3-4 åringar?
Igår efter jobbet hade jag och Noel en mysig dag i högmansbacken iallafall. Antar att det är de stunderna som gör att man lär orka kämpa sig igenom även denna fas. "Det är bara en fas" Det är alltid "bara" en fas. Finns det någon ålder utan en såkallad "fas"? Måtte de ta slut snart.
Ida skriver:
