Fjärde dagen av verkligheten är startad och nu är det snart helg igen. Längtar efter en lugn morgon tillsammans med familjen utan måsten.

Igår ringde väckaren halv fem. Jag klev upp förvånadsvärt pigg trots tre timmars sömn, tog på mig mjukisdressen och startade igång perkulatorn. Så skulle jag väcka Noel och märkte att rösten saknades, i samma veva som kaffet var färdigt kom tröttheten, hinkade i mig några koppar och i och med det kom illamåendet och senare magkatarren. Liten skrek. Jag försökte överösta utan röst. Av någon anledning hade jag inte tvättat och av någon anledning hade Noel växt ut allt på några veckor. Noel hade vantarna på sig hem, men någon hade snott dem under natten. HUR ÄR DET MÖJLIGT? Noel hatar sin tvådelade dress. Jag hatar den. Vann en didriksson overall på tradera för 200kr i tisdags, motte den lösa alla våra problem. Noel var arg då jag lämnade. Noel var arg då jag hämtade. Jag hade glömt att tvätta håret och mascaran låg som en klump i ena hörnet. Däremellan jobbade jag och magkatarren och tröttheten ökade succesivt under dagens lopp. Fick barnvakt på eftermiddagen av Helene och pappa så jag kunde plugga. Ingenting i boken var längre självklart. Jag åt en macka till middag. Avslutade kvällen med en bad och läste min bok. Orkade knappat hålla ögonen öppna.

Idag ville Noel bara sova "liiiiite" mer, bara äta "liiiiite" mer av mackan och hatade sin tvådelade dress "liiiiite" mer än igår. Vägrade klä på sig och jag kämpade för livet för att få på ungen skona, då drog han till med näven i fullfart rätt på min näsa. Hade jag haft någon form utav blodflöde i näsan (har aldrig blött näsblod) så hade det sprutat blod längst med hela väggen. Jag gav upp, övervägde fosterhem och hade jag haft en smartphone så hade jag googlat på barndiagnoser direkt i hallen.

Så kommer han fram till mig ger mig en klapp på axeln och säger "mamma du är så snygg", eeh.. ja, vad säger man. tack.. du med?. Så ger han mig en storkram, en puss på munnen och säger "du är så snäll och frän". Och  just i detta ögonblick så kände jag varför man kämpar alla dessa mornar. För även om stunderna är få i jämförelse med resten, så går det inte att jämföra med någonting jag tidigare upplevt. Kärleken till och från sitt barn.

 "Äääh... vi skiter i dagis, vi skiter i pluggningen också går vi och köper en massa glass, bakar muffins och firar att vi har varandra" skulle jag kunna sagt. Men istället så tittar man återigen på klockan och säger "vänner? fint då går vi......(i ett högt jävla tempo så vi kommer fram någongång)".

Noel imorse som bara måste se "liiiiite" mer Nicke nyfiken.