Tanken var faktiskt att jag bara skulle skriva då jag hade någonting positivt att säga, men det blir ju som lätt lite tomt här då i min upp och nervända värld.

Jag har försökt att tänka positivt, försökt att vara i stunden, stanna kvar i känslan och hela skiten... men ärligt, hur jävla trevligt är det att vara i stunden, då man bara vill att den ska passera? Känns rent av ologiskt. Idag är en riktig skitdag... det var det igår med. Jag är så jävla less på att kämpa i motvind, att jobba dubbelt så hårt för att nöja mig med hälften. Jag är less på folk som lever på andra och tar andra människor förgivet. Less på folk som klagar på allt och aldrig kan inse hur jävla bra dom egentligen har det. Jag är helt enkelt så jävulskt le bortskämda människor!

Känns som jag ständigt levt kring dessa människor som svävar runt och jobbar någon timme på känsla. Men ändå kan dricka drinkar på krogen i en ny klänning, med en matchande snygg sminkning dom lärde sig på make up stores sminkskola kvällen innan. Eller springa in på affären och kasta ner veckans mat i vagnen, utan att behöva stå och jämföra tomat och köttfärs priserna i en halvtimme. Medans man själv i panik kastar in ungen på dagis kl 6 varje morgon och upptäcker halvsvägs till jobbet att man både glömde den rena tröjan och matlådan hemma. Så stressar man sönder sig, luktar svett och är hungrig tills det är lägligt att hämta på dagis kl 17. Det hade jag inte haft någonting emot om det bara var så att man hade någonting för det.

Men det känns mest som man arbetar varje jävla dag för att det ska gå runt för andra och inte fan får man någonsin en lördag sitta och käka kött på en restaurang, haha.. ja, ärligt.. det är fan det som grämer mig mest. För ibland blir jag irriterad på alla människor som ständigt blir bjuden på restaurang och inte alls uppskattar det, medans jag skulle göra vad som helst för att få sitta där en kväll. Ibland blir jag även lite arg på alla som handlar nya kläder, som får gå till frissan och utan ångest kan beställa in en fin whisky på krogen, fast de inte alls har slitit ihop för det själva. Ibland önskar jag bara att man skulle få känna sig lite jävla liten och att någon för en gångs jävla skull kunde ta hand om mig. För jag är inte stark det har jag nog aldrig varit, därför känns det som extra jobbigt att spela det jämt. Jag tror ingen förstår hur jävla hårt jag kämpat för varje resa. Men Ja.. nå fruktansvärt både psykiskt och fysiskt... fast allt hade kunnat varit så jävla enkelt.

Sedan att det är så jävla orättvist just nu att världens snällaste människa är svårt sjuk, medans ni andra fortsätter att gnälla över att pojkvännen glömt att köpa med sig en jävla mjölk hem. Sånt gör mig bara ännu mer ledsen och förbannad över allt. Känns som hela universum är ur balans ibland bara.

Haha Ehhhhh.. ja. Vet inte vad jag ville få fram av det här, bara sjukt jävla irriterad idag och orkade inte skriva någon djup poetisk text för att få ut det. Ni vet sånna där dagar som alla har, ska man blogga så ska man nog kunna skriva även om man har en dålig dag, det blir som mer ärligt så. Men jag känner på mig att jag kommer vakna upp dansande imorgon och utan att titta fånga den där nyttiga yoghurten iaf! :)

Nu ska jag faktiskt tänka positiva tankar och se framemot Malta som det verkligen är nedräkning för. Sedan blir det Vallsjön imorgon och surströmming..... terapi för själen verkligen. Kommer sakna skogen i Malta. Och jag hatar faktiskt inte alla bortskämda människor, det är bara det att jag ibland (typ jämt) kan tycka att jag är mer värd den där jävla köttbiten!

Ibland känns som som att hela livet blivit en enda stor tävling och vi alla springer i en stor hög, inte tillsammans men tillräckligt nära för att vi ändå ska stöta in i varandra lite lätt ibland. Ser vi någon trilla så skrattar vi inombords, då det betyder att vi själva har en större chans att vinna. Vi springer tätt intill någon och säger någonting dumt om en annan tävlande, för att det ska skapa en irritation så pass stor att den ena ska putta ur den andra ur tävlingen.

Vi jämför oss med andra längst med vägen, alltid ser vi någon med liiite finare hår som springer liiite snabbare och genast är avundsjukan igång. Vi springer så jäkla snabbt så vi missar allting efter vägen och de personerna som lunkar på längst bak och faktiskt ser blommorna efter vägen är sånna vi absolut inte vill vara, finns ju inte en chans att dom skulle vinna loppet.

Från och med idag tycker jag att vi alla bestämmer oss för att ALDRIG prata skit om varandra, för vi har inte en aning om vad den andra faktiskt går igenom och har vi möjligheten så ska vi ALLTID hjälpa någon i våran närhet som trillat efter vägen. För det är rätt fascinerande att faktiskt sätta sig i gräset efter vägkanten och bara titta på alla dessa människor som springer loppet i ren panik. Stäng av det där jävla tunnelseendet för gott och se er lite omkring, ni kommer bli förvånad över hur mycket man faktiskt missar och kanske ni får reda på varför den "perfekta människan" alltid sprang snabbast? Den person ni helst av allt ville knuffa omkull, kanske var den som behövde den där hjälpande handen mest av oss alla?

"When someone is nasty or treats you poorly, don't take it personally.

It says nothing about you, but a lot about them"