Varför är vi så elaka mot varandra hela tiden?

Ibland känns som som att hela livet blivit en enda stor tävling och vi alla springer i en stor hög, inte tillsammans men tillräckligt nära för att vi ändå ska stöta in i varandra lite lätt ibland. Ser vi någon trilla så skrattar vi inombords, då det betyder att vi själva har en större chans att vinna. Vi springer tätt intill någon och säger någonting dumt om en annan tävlande, för att det ska skapa en irritation så pass stor att den ena ska putta ur den andra ur tävlingen.

 

Vi jämför oss med andra längst med vägen, alltid ser vi någon med liiite finare hår som springer liiite snabbare och genast är avundsjukan igång. Vi springer så jäkla snabbt så vi missar allting efter vägen och de personerna som lunkar på längst bak och faktiskt ser blommorna efter vägen är sånna vi absolut inte vill vara, finns ju inte en chans att dom skulle vinna loppet.

 

Från och med idag tycker jag att vi alla bestämmer oss för att ALDRIG prata skit om varandra, för vi har inte en aning om vad den andra faktiskt går igenom och har vi möjligheten så ska vi ALLTID hjälpa någon i våran närhet som trillat efter vägen. För det är rätt fascinerande att faktiskt sätta sig i gräset efter vägkanten och bara titta på alla dessa människor som springer loppet i ren panik. Stäng av det där jävla tunnelseendet för gott och se er lite omkring, ni kommer bli förvånad över hur mycket man faktiskt missar och kanske ni får reda på varför den "perfekta människan" alltid sprang snabbast? Den person ni helst av allt ville knuffa omkull, kanske var den som behövde den där hjälpande handen mest av oss alla?

 

"When someone is nasty or treats you poorly, don't take it personally.

It says nothing about you, but a lot about them"

 

 
Sluta spring... BA GÖÖÖRT!!

My skriver:

Bra inlägg som fick mig att tänka!

Svar: Tack.. :) och härligt att höra, precis den effekten det skulle ge ;)
Caroline


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar