min förlossningberättelse

Den tredje september dagen vi själva hade fått fram till bf dagen enligt våra beräkningar och det var även då allt skulle starta. vi gick och la oss tidigt den kvällen, johan skulle ju upp och jobba dagen efter och jag ville få all den sömn jag kunde få, med hopp om att det kunde starta en vecka innan, då vi hade den tionde som datum. johan somnade rätt snabbt och jag låg och vred och vände mig, hade kännt av förvärkar en veckas tid nu och dom tycktes inte kännas av nå starkare ikväll heller.

Men klockan gick och jag kunde inte somna, värkarna började bli kraftigare och kraftigare och vid 00:00 satt jag mig på familjeliv.se och skrev ett inlägg med rubriken "är dt på g?" svaren jag fick var att det kunde kännas så flera veckor innan och jag gick åter tillbaka i sängen med tanken "den här smärta står jag inte ut med en vecka till". låg kvar i sängen och kämpade på i tre timmar till innan jag beslöt mig för att ringa in till förlossningen, men eftersom vattnet inte gått och värkarna inte kom regelbundet så fick jag bara rådet att ta en alvedon och sätta mig i duschen. 05:00 på morgonen väckte jag upp johan och sa att jag inte stod ut längre, vi måste åka in nu, det är nog dax. så vi ringde in till förlossningen och sa att vi nu var påväg.

då vi kom in så var jag endast öppen två cm och värkarna kom fortfarande inte regelbundet. så vi åkte hem till min mamma och väntade där, timmarna gick, jag värkte sönder och var rastlösare än satan. så vi bestämde oss för att åka ut till birsta, minns att jag tog en värk i bilen, en utanför panduro på vägen in, en utanför på vägen ut och sedan en i bilen.

Värkarna kom allt tätare och tätare och vid 16:00 på eftermiddagen tyckte min mamma att vi skulle åka in, nu hade jag haft riktigt täta värkar i över 6 timmar, utan sömn på 30timmar, kroppen var redan här helt slutkörd.

Kommer in till förlossningen för andra gången och jag är fortfarande bara öppen två cm, blir inskrivna på "vård-hotellet" eller nått. Ligger där och tar värk efter värk, de kommer med 4-5min imellan och tillslut klarar jag inge mer, får några morfintabletter och dom kan jag inte påstå gjorde saken mycket bättre. kämpar på i några timmar till i ett litet mörkt rum utan tv, Johan sover och jag nyper hårt i hans hand vid varje värk, som nu kommer varannan minut.

kl 01:40 ringer jag på klockan, nu orkar jag inte mer. en barnmorska kommer in och konstaterar att jag nu är öppen fem cm, jag väcker johan och vi får äntligen komma in på själva förlossningen.

Sätter mig i ett bad, dricker sockerdricka och drar in lustgas, den här delen minns jag som rätt trevlig, "som semester" säger jag imellan värkarna, full av lustgas och förväntan. för att två minuter senare skrika "jag klarar inte det här, jag döööööör" så fortsätter de närmaste timmarna. tröttnar tillslut på badet och sätter mig på en stor pilatesboll, johan masserar min rygg som nu håller på att gå av och jag drar in lustgas för allt jag är värd. här har jag varit vaken över 40 timmar och jag somnar till mot johan imellan värkarna, förstår inte hur jag lyckades med det då smärtan näst intill dödade mig, men antar att min kropp tyckte att jag behövde det.

06:00 är jag öppen 9 cm och jag minns hur jag stammar fram någonting om smärlindring, får till svars att det nu är för sent och inte är någon ide. jag hade glömt smärtlindringen, hur dum i huvet får man vara? och hur fan kunde jag glömma det då det gjorde så ont, antar att jag var helt borta i smärtan och inte kunde tänka klart. vid 07:00 är jag redan död, jag orkar inte mer och hade jag fått ångra mig nu, så hade jag gjort det tusen gånger om, jag ville inte längre ha något barn, det här kunde aldrig vara värt det. jag skulle påminna mig själv om denna smärta så jag aldrig gav mig in på det här igen, någonsin.

vattnet hade fortfarande inte gått och nu tröck de hål på hinnan, det sved så in i helvete. minns att dom skull skrapa några kanter för att påskynda processen och det var fan det värsta av allt, gjorde så jävla ont och tanken att ingen och ingenting kunde ta mig härifrån gjorde allt ännu värre, barnet skulle ut vare sig jag ville det eller inte och allt hängde på mig, det skrämde mig mest.

då krystvärkarn tog i 7:40 hamnade jag i himmelriket, äntligen kunde jag göra någonting åt saken och fast det fortfarande gjorde ont som satan så försvann smärtan bort för ett tag, snart var vårat älskade barn här och smärtan skulle äntligen vara över, (trodde jag, den höll i sig minst en vecka efter). minns de sista krystningarna som den smärtsammaste delen av hela förlossningen, man var vidgad till max och barnmorskan sa åt mig att för guds skull inte krysta nu, jag skrek att jag mååååste och dessa sekunder kändes som dagar, månader, år. 

De började knäppa upp min skjorta och säger att det snart är dax, några krystningar till bara. kände mig grundlurad då jag tagit i minst fem gånger och ungen fortfarande var kvar i mig. nu hade jag inte sovit på 46timmar och haft värkar i 30.

8:20 kommer vårat älskade barn ut, "det är en pojke" säger dom och lägger upp honom på mitt bröst. våra ögon möts för första gången och jag och johan tittar på varandra och ler. han var äntligen här, våran son.. våran alldeles egna son och så vacker han var. "vad fin han är" hade jag tydligen sagt, men det är inget jag själv minns, då jag var så borta i stunden.

den femte september, dagen då våra liv startade på riktigt.

vecka 38 (37+0)




Bebisen

Nu är bebisen ungefär 50 cm från topp till tå och väger omkring 3.1 kilo. den växer fortfarande även om den egentligen redan är redo att födas. nu kanske du känner du att ditt barn har lagt sig med huvudet neråt, klar och redo för förlossningen. de barn som inte har gjort det brukar man i det här läget att försöka vända.


Mamman

Övre delen av din livmoder är nu 16.5 - 18 cm ovanför naveln.

att föda från vecka 37+0 anses helt normalt. dina bröst producerar redan nu råmjölk. ditt bäcken är utvidgat och barnet har sjunkit djupare ner. bebisen kan födas vilken dag som helst nu.


mvc kontroll

då var vi hemma från näst sista kontrollen på mvc, (med lite tur var det den sista) lill*n var iaf fixerad och låg väldigt långt ner, så det var skönt att höra att allt är klart.  Järnvärdet har aldrig legat så lågt någongång, brukar i vanliga fall ligga väldigt högt där, men 126 var tydligen godkänt iaf. blodtrycket var högre än vad jag brukar ha, men inte till någon nackdel direkt, brukar annars ligga väldigt lågt och inte sällan har jag varit nära och svimma ;b Av hjärtljuden att dömma så väntar vi en pojk, men med tanke på hur förfallen man känner sig så väntar vi nog en tjej, sägs ju att en tjej tar mammans skönhet under graviditeten, så jag anatar att det är 50/50 även där ;b

v 36+5
Hjärtslag bebis: 140 slag/minut
Järnvärde: 126
Glukos: 4,6
SF-mått: 35 cm
Blodtryck: 127/75

my belly


 
.... so far!

vecka 37


Du anses nu vara fullgången och hos bebisen utvecklas de sista detaljerna. den är nu omkring 49 cm från huvud till tå och väger c:a 3 kg. under denna veckan kommer din bebis sannolikt att sjunka ned och fixeras med huvudet i ditt bäcken.

Forskning har visat att stresshormoner kan påverka bebisen, så se till att koppla av, ha kul och ta det lungt.

bebisen är fullt utvecklad och är egentligen redo att födas, men växer fortfarande och bildar mer fett, upp till 15 gram om dagen. om detta är din första graviditet så är det vanligt att förlossningen sker närmare 40 veckor eller kort där efter, medan om det inte är ditt första barn så är det mer sannolikt att du föder tidigt. se till att väskorna är packade!


fixering?


undrar om den lilla rackarn har fixerat sig ännu? har haft världens tryck nedåt och precis som det beskrivt överallt kännt en ilande, stickande, huggande känsla nedåt. blivit tvungen att stanna upp på jobbet för att det gjort så ont stundvis, sedan har det bara gått över av sig själv. det skulle ju också kunna förklara de fötter (?) som skavt vid/under mina revben de senaste dagarna, har knappt kunnat sitta eller kört bil då det gjort ont som fan. Man kan ju alltid hoppas att det är klart iaf, men det återstår att se på onsdag då vi ska in till mvc igen, snälla låt det vara så.

vecka 35

Bebisen

Bebisen väger nu omkring 2.5 kg och är c:a 47 cm lång. Den här veckan har bebisens naglar definitivt nått kanten av fingrarna. Vid förlossningen kan naglarna se ganska långa och spetsiga ut. Bebisen riskerar inte lika mycket att riva sig själv med naglarna eftersom det är så ont om utrymme i livmodern vid det här laget.

Bebisen fortsätter att bygga sina fettdepåer och blir allt knubbigare och rundare. Bebisen börjar utveckla sitt eget immunförsvar.


Mamman

Livmoderns övre del har nu vuxit ungefär 15 cm ovanför naveln och din viktökning ligger sannolikt omkring 10.8 till 13 kg.

Livmoderhalsen kommer att börja utvidgas under de kommande veckorna för att bebisens huvud och kropp så småningom skall kunna passera ut genom förlossningskanalen. Livmoderhalsen behöver vara 10 cm öppen för att bebisen skall kunna förlösas. Om det känns tungt just nu, håll ut! Det är bara några få veckor kvar och alla besvär och obehag kommer snart att få sin belöning!


vecka 34



Bebisen

Din bebis längd är denna veckan ungefär 32 cm från huvud till stjärt och 46 cm totalt. Den väger nu omkring 2.2 kg. Håret fortsätter att växa sig längre och tjockare. Bebisens hårfärg kommer troligen att förändras efter förlossningen, så om den är blond finns det en chans att det mörknar senare eller vice versa.


Om du skulle föda bebisen nu skulle den klara sig bra utanför livmodern, den största skillnaden mot ett fullgånget barn är lungornas mognad. även om lungorna i vecka 34 inte är helt färdigutvecklade så är chanserna goda att bebisen skulle klara sig utan intensivvård.

Bebisen flyter inte längre omkring utan vilar på livmodern. Naglarna har nu vuxit över kanten på fingrarna och bebisen kan riva sig på dem.


Mamman

Från naveln är det c:a 14 cm till den övre delen av din livmoder.
Att känna sig utmattat är helt normalt. Svårigheter att sova, värk, viktuppgång och oro inför förlossning kan vara bidragande orsaker. Vila så ofta du kan.

Livmodern tränar sig inför förlossningen och det kan du känna av som förvärkar - en del känner du inte alls, en del är svaga och andra kraftiga. Om du lägger handen på magen kan du känna att den drar ihop sig och blir spänd.