Så roligt att logga in här, för att se att det fortfarande finns en liten skara människor som dagligen är inne i tro om en uppdatering. Så jag tänkte nu ge det en chans igen, då det är stora förändringar på g. Jag ska nämligen äntligen få lämna Sverige och söka lyckan i ett annat land. Den 1juni packar jag ner hela mitt liv i en resväska och flyttar till Malta. Underbart är bara förnamnet. Jag älskar tryggheten med Sverige, men här finns det ingen känsla i någonting, allt känns väldigt monotomt och jag har aldrig känt mig riktigt hemma här. Jag vill inte spendera åtta timmar om dagen på ett arbete. Jag vill inte komma hem för att varje dag upptäcka att det inte finns någonting meningsfullt att göra. Jag vill bara vara, utvecklas och ta var dag i taget och känna att varje dag gett mig någonting posivit. Jag orkar inte lägga ner en sekund till på att få det perfekta hemmet. Jag orkar inte klä mig i tjocka kläder, spendera alldeles för lite tid av Noels barndom utan honom eller följa en endaste serie till. Jag vill lära mig nya språk, träffa nya människor med drömmar, leva primitivt med endast det nödvändigaste prylarna, dricka en öl när jag känner för det och dansa barfota. Jag vill leva.. och det har jag väldigt svårt för att göra tillfullo i Sverige. Jag skulle kunna sakna skoteråkningen om vi hade haft riktiga vintrar och jag en skoter.. men that's about it. På Malta har vi en liten lägenhet vid stranden, jag försörjer mig på att läsa språk halvtid på distans vilket får mig att utvecklas och jag kan spendera all min tid på Noel. Istället för att sitta i soffan och vänta på att dagen ska ta slut till någon serie, som jag egentligen önskar mig vara huvudpersonerna i, så ska jag leva det livet. Jag ska plantera på balkongen året om, träffa en massa intressanta människor, ta en öl på stranden en tisdag och bara andas liv. Lägenheten är fullt möblerad, kanske jag köper en lykta ibland.. kanske inte.. det är inte det viktiga. 

 

Att slippa alla "bara för att träffar" med folk som alltid pratar om samma problem jämt, att åka på kalas, middagar och kafferep bara för att man måste, för att sedan alltid finna någon missnöjd för att man aldrig har tid, sånt ska bli skönt att slippa. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och hur egocentriskt det än kan låta, så tänker jag inte spendera en minut till med att boka in all ledig tid till personer jag inte får ut någonting av att umgås med. Jag har kontakt med svenska familjer där nere med barn i Noels ålder och det verkar verkligen vimla av svenskar med barn där nere, vilket känns väldigt viktigt för Noels skull. Den enda anledningen att jag skulle återvända som jag känner nu är om Noel verkligen inte skulle trivas.. planen är väl att vi ska flytta hem då han ska börja skolan igen, kanske tidigare, kanske senare.. eller aldrig. Time will tell. Den 8maj åker iallafall jag och Johan ner själva för att fixa allt det praktiska kring allt, kolla lägenheten och skriva kontrakt. Malta har förresten 300 soldagar per år, bland den lägsta kriminaliteten i världen och sjukvård i världsklass.

 

Jag är så glad över att Noels pappa äntligen gett med sig och att han faktiskt tillslut insett att livet inte handlar om att överleva utan om att faktiskt leva, fullt ut varje dag. Man vet aldrig när det kan ta slut, livet är skört och därför känns det just nu extra viktigt att ta vara på varenda minut. Jag förstår att alla inte har samma drömmar och mål. Jag förstår mycket väl att många trivs i Sverige och att ni lever som ni vill, fast det är helt i motsats till vad jag vill. Men det är just det som är så underbart, att vi alla är så olika... så länge man känner att man lever det livet man vill leva så kan man skratta sig lycklig, oavsett hur det kan skilja sig åt.. men gör du inte det, så gör någonting åt det.

 

En vecka efter att vi tog upp tanken på en flytt, så var de första flyttkartongerna packade, lägenheten uppsagd, studier bekräftade och arbetsintervjuer avklarade. Men så har jag stora impulsproblem också :p men man ska nog inte fundera så mycket, för väntar man på rätt tillfälle jämt så väntar man alltid förlänge och i slutänden så hände det aldrig någonting.

Men hur underbart vore det inte att åka hit och bara få vandra i nuet? Magiskt, frifullt och vackert. I Bhutan är lycka viktigare än tillväxt och barnen lär sig i skolan att sträva efter lycka istället för pengar. Varför tänker inte vi såhär? För jag tror att ju tjockare plånbok man har, desto mer växer begäret efter mer. Ju enklare man lever, desto lyckligare blir man nog. Jag tycker alla skolor borde lära ut välbefinnande, självförtroende och att få eleverna att riktigt lära känna sig själva på djupet. Att man duger som man är, att det finns lidande, vad som orsaker lidandet och hur man undviker det. Meditation på schemat vore en annan viktig del. Sedan borde man få lära sig att återvinna och tillverka saker, för att inse att allt inte automatiskt måste kosta pengar. Kanske man rent av skulle slopa religionskunskapen och bara läsa om buddhismen rakt av? Detta lilla undangömda samhälle har greppat allt och jag måste få ta del av det, någongång. Its on my bucket list.. top 5. Men det här ska jag spara tills Noel blivit lite äldre, för är det någonting jag vill ge honom så är det just den upplevelsen.

 

"Att resa till Bhutan kan liknas med att resa i tiden. Vi reser på slingriga vägar utmed kristallklara floder bland hängbroar och intensivt grönskande risfält. Vi passerar väldiga timmerhus i alpstil bland buddhabilder och böneflaggor i glada färger och i bakgrunden tornar väldiga snöklädda bergstoppar upp sig mot himlen."

Det är svårt att inte älska Krakow. Sist upplevde vi det sjuka nattlivet, som verkligen har ALLT. Denna gången blev lite av en kontrast till stripshowerna & den 14 åriga whiskeyn, men minst lika bra (till och med bättre, då man slapp vakna varje morgon av en brännande ångest av saknad till Noel). Tur med vädret hade vi också, en regnskur andra dagen, som snabbt försvann till strålande sol.

Imorgon lyfter vi äntligen & det var en förväntansfull liten kille som tillslut stängde sina två & somnade ikväll. Kusin fanny & farbror följer också med, vilket gör det hela tusen resor roligare. Dock ser jag inte framemot transporten från flygplatsen, ska be taxin köra extremt lugnt så vi alla överlever in till stan.

 

Annars så längtar jag redan nå sjukt till våren/sommaren då jag ska ut & tågluffa. Det är prio ett på vad sparpengarna ska gå till, antingen åker jag själv med nån (?) eller så tar jag med Noel. Beror helt på hur mycket han "växt" på ett år, annars så ska han få följa med nästa gång. Bara han & jag, vore så sjukt kul. Tycker det är viktigt för barn att röra på sig & inte bli så instängda. Då menar jag inte att resa till något all inclusive hotell med fyra stjärnor & bamse, utan på riktigt. Att få träffa människor, andra kulturer & bara få uppleva känslan av att stå mitt ute i ingenstans med endast en liten väska & ändå ha allt. Den känslan vill jag ge honom & det vill jag tro är det allra finaste man kan ge till sitt barn. Lite in to the wild minus giftiga växter & slakt av björnar.

 

Nä. Nu ska jag lägga mig & sova. Har förövrigt helt stopp i avloppet, så måtte jag inte vakna skitnödig.. skämt å sido. Men ärligt?! vad gör man då? den tanken slog mig inte fören nu. Aja..hoppas det är fixat tills vi kommer hem iaf. Over and out!

 

HAHA fast ärligt..  vafan gör man? ;S

 

Men då var vi hemma igen och ångesten kommer krypandes bara jag tänker på det. Vill tillbaka direkt och vi sitter redan och kollar resor igen, men den gången med Noel. Får väl köra varannan. Finaste hotellet (bed and breakfast) precis mitt i stan, ett steg ut och vi hade torget framöver oss. Ölen drack vi för 8kr och världens frukost gick lös på 16kr. Vi besökte en finare restaurang som låg i en lummig trädgård och där åt vi förrätt och varmrätt (svin god oxfilé), drack en varsin öl och en whisky för 280kr.. för båda. Kvällarna spenderade vi på alla möjliga ställen, bl.a. en jazzpub (heelt sjukt bra) och en strippklubb.. grym show och man blev verkligen imponerad. Annars så spenderade vi alldeles för mycket tid (egentligen inte tillräckligt) på favorithaket bredvid oss, grill 34.. får en klump i halsen bara av att läsa ordet. Vill tillbaka igen.

 

Vi hade 30 grader varje dag och klarblå himmel. Lite väl varmt, men ölen var kall. Mycket street entertainment att titta på och 400 olika restauranger/barer talar nog sitt eget språk, det fanns alltid något att göra. Sevärdheterna hann vi inte ens med, utan de får vi ta en annan gång. För dit kommer vi återkomma, gång på gång på gång.

 

Nä, fyfan.. ingenting känns roligt längre och allt jag längtat till lockar inte längre. Krakow is my only one.. now and forever. Förstår nu känslan av att vara olyckligt kär. Skit.