i'm on the edge with you

Blev tvungen att ta bussen hem från jobb och tandläkaren igår.. och vi kan väl återigen konstatera att det är läskigt att åka buss. Jag har svårt att lägga mitt liv i någon annans händer och vill gärna känna kontrollen själv. I alla fall, på bussen fanns ett tjugotal personer. Det var jag och Märta 85 som hade bälten på oss, vi satt med huvudena pressade framåt och höll ett stenhårt grepp kring sätet framför. Måtte detta gå bra tänkte vi och kände hur hjärtat rusade igenom och förbi kroppen. Living on the eeeeeeeeeedge.... not so much.
 
Det får mig att tänka på dessa outhärdliga utlandsturer. En människa som det inte går att kommunicera med kör i hundra blås på en smal väg utan räcke och ca en cm från ett brant stup. Det är "chicken race" på hög nivå och ingen tänker vara den som flyttar sig först, de tutar hejdlöst tills någon i sista sekund ger upp och viker undan (då är man ca 0,001 mm från att störta ner i havet). Jag sitter här på mitten, halv lullig och skriker tyst på dålig engelska "slow the fuck doooown.. we're all gonna DIIIIIEEEE", ingen hör. De där kärringarna som annars nyper hårt i gubben då det går över 100, sitter nu glatt skrattandes och verkar tillsynes helt oberörda. Ja menar de är ju på semester och där kan ju inget ont hända. Skulle någon mot förmodan säga något i stil med "men se på fan nu var vi visst på väg ner för ravinen i 100 knyck" så skulle mest troligt även resten utav sällskapet börja opponera sig och det skulle tillslut bli ett fasligt liv. Men så länge ingen säger någonting så är det okej. För så länge alla andra tycker att det är lugnt och så länge man ändå sparat länge till semester, så finns det ingen chans att störta ner, eller ens stuka ett finger.
 
Jag och Noel överväger att lifta ner på fredag... Safety first, ni vet.


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar