Into the wild
Passar på att avsluta arbetsdagen med ett litet blogginlägg.
Har ni inte sett filmen eller läst boken "into the wild", så måste jag be er att göra det. Denna historia är verklighetsbaserad och bygger på Christopher McCandless resa mot friheten. Han har toppbetyg och en lovande karriär, men kommer inte riktigt överens med samhället. Han ger sina pengar till välgörenhet och ger sig av på en otrolig resa på egen hand, långt bort från samhällets lagar och normer.
Han växte upp i en välbärgad familj, som bestod av konflikter mellan föräldrarna och lögner. På utsidan såg de ut som den perfekta familjen, men bakom stängda dörrar så var det allt annat än vackert. Varför denna livslögn? Hur kan det vara så viktigt vad andra tycker och tänker om än? Men hela vårat samhälle är uppbyggt på ett visst sätt och allt annat blir automatiskt fel om det faller utanför dessa ramar.
Hela filmen är ett poetiskt konstverk och något alla bör se, för att få upp ögonen för det västerländska samhället vi lever i. Samhället som är uppbyggt för att vi alla ska följa strömmen. Vi ska arbeta ihjäl oss, för att ha råd att konsumera i saker för att fylla upp något tomrum i oss. Aldrig får vi en chans att stanna upp eller fundera över vem vi är eller var vi är påväg, för en sådan tid finns oftast inte. Det går mest bara av farten, kanske vi vaknar upp en dag och ifrågasätter hur vi lever, kanske inte. Vi är alla människor olika, hur kan då samhället vara utformat så att alla ska behöva gå samma väg? Skolplikt från sju år, sedan är man fast i systemet. Har man turen med sig så har man ett läshuvud, annars blir det jobbigt.. då systemet inte bejakar vad var människa är kapabel till. Varför frågar vi våra barn vad de ska arbeta med då de blir stor? Varför är det så viktigt att veta? Varför kan inte barn få vara barn och varför är just arbetet så viktigt? är det inte så mycket viktigare vem man är som person, än hur mycket pengar man tjänar? För skulle ett barn säga att de vill bli författare, så skulle de vuxna mest troligt skrocka lite och föreslå ett yrke med bättre framtidsutsikter.. eller åtminstone tänka det.
Fem veckors semester per år, 5 veckor av 52 alltså. Det gäller alltså att välja ett arbeta man verkligen trivs med, fast det är ju inte heller helt enkelt, då man gärna ska tjäna mycket och då kan man inte alltid arbeta med sånt man brinner för, utan oftast blir det någonting som mer får än att räkna ner minuterna tills man slutar. Och så fortsätter vi att räkna ner tiden, tills det inte längre finns någon tid kvar.
Människan måste bli bättre på att se inom sig, stanna upp och fråga sig själv vad man känner för. Sluta lyssna på vad andra tycker, för de är ju också bara en del av det här vridna systemet och bara för att majoriteten är på ett visst sätt, så behöver det inte betyda att det är rätt.. tvärtom.
Det är inte enkelt att bryta sig lös från systemet, då det är uppbyggt för att allt precis ska gå runt och inte ge oss tiden att tänka på våran livssituation och än mindre att göra någonting åt det. Alla lagar, regler och normer säger att vi borde springa några varv till i ekorrhjulet. Killen i into the wild bara drog. Nu behöver man nödvändigtivis inte dra ut i Alaskas vildmarker helt själv, men våga vägra vara styrda av systemet är någonting de flesta av oss kan göra.. och borde göra innan man är förevigt fast med lån, avbetalningar och konstanta utgifter som gör en tvingad att fortsätta detta eviga springande.
Men som sagt, se filmen.. eller läs boken. För har man sprungit lite för snabbt, lite för länge, så kan den vara en liten ögonöppnare! :)
..också lyssnar ni på den här underbara låten, som är en av Eddie Vedders alla soundtrack från filmen! :)
Filmtips: Train (2008)
Påminner om Hostel, men är enligt mig tusen gånger bättre. Den är intensiv från början till slut & man dras verkligen in i historien som är genomtänkt & har ett djup. Riktigt jävla störd är den emellanåt & man bör inte se den om man är känslig för blod, att se ögon stickas ut eller huvuden krossas. Men om du vill bli riktigt uppskakad, se den!
8 av 10 rakt av!
Insidious
"Josh och Renai har precis flyttat in i ett stort hus tillsammans med sina tre barn när en av sönerna är med om en olycka på vinden och hamnar i koma. När han några månader senare får komma hem för att vårdas av familjen inträffar en rad oförklarliga och skrämmande händelser. Josh och Renai börjar misstänka att huset är hemsökt, men sanningen överträffar deras vildaste mardrömmar."
Det här är bra, riktigt bra faktiskt. Ja, vi har sett det förut, den amerikanska drömfamiljen, som flyttar in i sitt drömmarshus & därefter raserar hela deras värld. Visst kan det stundvis kännas lite övernaurligt, fast det egentligen inte alls är det. För vem är vi att säga att detta inte skulle kunna tänkas ske? Vem säger att det inte finns en annan värld utanför våran, att tro att vi är universums centrum känns nästan lite naivt. Den här filmen är sjukt påfrestande både psykiskt & fysiskt. Jag satt stundvis i ett paralyserat tillstånd & min puls var så hög att det kändes som varenda blodkärl i mig skulle brista. Verkligheten kändes avlägsen (sånt som bara sker då filmen håller ett högt & bra tempo) & detta obehag som filmen gav med sig, höll i sig även efter filmens slut, då jag liggandes i sängen var helt säker på att någon tagit stegen & klättrat upp på våran balkong.
Om jag ska säga något negativt om filmen, så skulle det nog bara scenerna mot slutet, då de känns lite taskigt gjorda. Men att sätta dessa väsen i skepnad är inte lätt & de ser oftast löjliga ut. Även om det skulle kännas mer realistiskt att bara göra dem som luft, så tror jag inte det skulle göra filmen mer sevärd, snarare fruktansvärt tråkig. Så då vet ni att det är hemska väsen i filmen med, det hade ni inte förutspått innan antar jag?
Så ja, rätt fjantig men i grunden fruktansvärt påfrestande & tveklöst en av de hemskaste filmerna under flera år. Rysligt skön helt enkelt. 4 av 5.
Det här är bra, riktigt bra faktiskt. Ja, vi har sett det förut, den amerikanska drömfamiljen, som flyttar in i sitt drömmarshus & därefter raserar hela deras värld. Visst kan det stundvis kännas lite övernaurligt, fast det egentligen inte alls är det. För vem är vi att säga att detta inte skulle kunna tänkas ske? Vem säger att det inte finns en annan värld utanför våran, att tro att vi är universums centrum känns nästan lite naivt. Den här filmen är sjukt påfrestande både psykiskt & fysiskt. Jag satt stundvis i ett paralyserat tillstånd & min puls var så hög att det kändes som varenda blodkärl i mig skulle brista. Verkligheten kändes avlägsen (sånt som bara sker då filmen håller ett högt & bra tempo) & detta obehag som filmen gav med sig, höll i sig även efter filmens slut, då jag liggandes i sängen var helt säker på att någon tagit stegen & klättrat upp på våran balkong.
Om jag ska säga något negativt om filmen, så skulle det nog bara scenerna mot slutet, då de känns lite taskigt gjorda. Men att sätta dessa väsen i skepnad är inte lätt & de ser oftast löjliga ut. Även om det skulle kännas mer realistiskt att bara göra dem som luft, så tror jag inte det skulle göra filmen mer sevärd, snarare fruktansvärt tråkig. Så då vet ni att det är hemska väsen i filmen med, det hade ni inte förutspått innan antar jag?
Så ja, rätt fjantig men i grunden fruktansvärt påfrestande & tveklöst en av de hemskaste filmerna under flera år. Rysligt skön helt enkelt. 4 av 5.
The hunting in Connecticut
Den här filmen känns obehaglig rakt igenom & det går ångestliknande känslor genom kroppen från filmens början tills dess avslut. Den sägs vara verklighetsbaserad eller som det stod "based on THE true story" & visst kan den kännas lite overklig & överdriven, men vem skulle kunna bevisa att det inte skulle kunna ske? Så länge jorden skapades genom en stor smäll, så får vi nog låta resten vara lika osagt. Detta är en riktigt nervpirrande film som jag rekommenderar starkt. En fyra får den av mig..
the machinist
Det här är film då det är som bäst och den hamnar direkt i min topp 3 lista över mest sevärda filmer. Psykologiska thrillers är verkligen min favorit genre och det är inte sällan de gör en väldigt besvikna, då de ofta saknar djup, har ett alldeles för förutsägbart slut och egentligen borde klassas som ett drama. Men den här filmen har verkligen allt, en välgjord och grym handling som håller från början till slut. Att Christian Bale sedan gör rollen som Trevor helt jävla överlägset och har gått ner sig själv till en sådan ynklig vikt att han näst intill saknar existens gör bara allt ännu bättre. 5 av 5, rakt av!
"How do you wake up from a nightmare if you're not asleep?"
Orphan - att rekommendera
"Efter att Kate och John Coleman förlorat sitt lilla barn bestämmer de sig för att adoptera en 9-årig flicka som inte är i närheten av att vara så oskyldig som hon först verkar" - filmtipset.se
Vi har sett allt förut och det kan stundvis kännas lite väl klychigt. Men trots det så hade den sina överaskningar och den var riktigt jävla obehaglig rakt igenom. De sista minuterna låg min puls på sprängningsgränsen och den lite twistade avslutningen tillsammans med ett grymt skådespeleri av "Ester" ger den 4 av 5 möjliga. Se den!
frozen
"En skidweekend förvandlas till en mardröm då tre skidåkare sent på kvällen blir fast i liften. Det är för högt för att kunna hoppa ner, men för kallt för att de ska kunna sitta kvar. När en av dem ändå ska göra ett försök att hämta hjälp visar det sig att det som döljer sig i mörkret är långt värre än att frysa ihjäl"
Denna film var långt över förväntan.
Fast den stundvis kunde vara riktigt seg och handlingen inte var det mest djupaste som skrivits, så satt man ändå där med en oro känsla hela filmen igenom. Ingen övernaturlig handling heller, sånt gillar vi. Dock så tror jag att hela filmen spelar på att man själv ska symbolisera till dessa människor genom sin egen bakgrund och tidigare erfarenheter. En person som aldrig fått uppleva paniken, ångesten och otillräckligheten man känner i deras situation skulle förmodligen inte gilla den här filmen heller. En stark trea!
i hate you Phillip
Den må vara verklighetsbaserad och jag borde gilla den bara för det, men den var långt ifrån sevärd. Kärleksfilmer i övrigt ligger längst ner på listan bland mina favorit genrer, längst ner tillsammans med Sci-fi och dramer. Det här kärleksdramat saknade både humor och innehöll ett oräkneliga antal bögscener, det var segt och absolut det mest bedrövliga jag sett i hela mitt liv, (vilket iofs inte säger så mycket, eftersom jag annars försöker undvika dessa romantiska dramer och helst ser på bra film). den hade lite potential och historien bakom allt kärleks svabbel skulle kunna byggas på till en intressant film, men icke.
