Det ungår ju inte att man ibland lägger en tanke på vilka vägar ens liv hade tagit om inte alla bitar passat in som de gjorde och man inte blivit med barn.. nu är det inte vägar eller stigar jag istället hade velat gå, inga drömmar som jag hellre hade velat uppleva, utan bara en enkel tanke.

Min plan var att åka iväg ensammen till oslo, för att uppleva någonting större än vad den här staden kunde ge mig. hur skulle jag kunna veta att ett litet foster på fem-sex veckor var med mig? barnet var kanske inte det jag mest planerat i mitt liv, samtidigt som det var det mest välkomnande och vi visste ju ändå vad vi lekte med då man inte skyddar sig, vi är ju trots allt vuxna.

Mitt liv gjorde verkligen en totalvändning och från att jag som planerat tänkt åka iväg ensam, fri och utan minsta ansvarskänsla, till att bli mamma, ansvarsfull och husägare. Det var verkligen det bästa som kunde hända mig och det var nog min räddning.. jag var alldeles för ivrig, spontan, "ta dagen som den kommer" och impulsiv för mitt eget bästa, med en enda tanke "att hitta någonting att leva för".. och vad kunde bli mera värt än du älskade barn? jag vet inte vad jag tror på, men det är klart det finns någonting. för inte kunde det vara slumpen som tillslut fyllde upp mitt liv? då vill jag nog hellre tro på någonting större.