Jag älskar när natten sluter sig kring mig, så mörk och livlös
inte alls lika välmenande som dagen.
Det gör det svårt för mig att begripa på någon tänkbar nivå
Jag är helt enkelt inte där
och tillsammans med avdomnads huds tomgångskörning, tappar jag lätt fattningen om mig själv.
Jag vandrar vilset runt utan mål, då flera timmars bortglömd tid aldrig mer kommer tillbaka.
Vad gör egentligen svart lättare att hantera än vitt?
Färglös igen,
som alltid.

Det är underligt hur snabba vändningar livet kan ta, den här texten är skriven för nästan precis ett år sedan.