Djess, djess.. djess. påbörjade att skriva en novell för lite över ett år sedan och trodde att den hade försvunnit med min gamla dator då den kraschade. men vem är smart om inte jag? hade tydligen skickat den till mig själv på mailen.. lycka! nu tänker jag fortsätta där jag så fint avslutade och kanske kan den få bli bok en dag, som det var tänkt i början.

bjuder med mig av de första raderna, enjoy!

Kap 1 - vi lever för sakta och snart tar tiden slut

Jag är i varje hörn av rummet, ljudlösa skrik dämpas av panik. Väggarnas fästen spricker, dom krymper, jag krymper. Får inte plats längre, luften får inte plats, den tar slut, andas med mig, min luft räcker inte till. "ta inte på mig, snälla kom närmare" vill skrika, men orden når inte ut, ljudlöst, svart...tomt.

Om du skriker ensam i ett tomt rum, så kommer orden som stenar tillbaka mot dig, de studsar mellan väggarna och lämnar stora blåmärken på din hud. Det kommer aldrig spela någon roll hur mycket du försöker dölja dem med tyger, de har inte alltid funnits där, men de har blivit större med tiden och de kommer garanterat inte försvinna idag.

Rummet känns tomt, trots att väggarna är fulla av tavlor, planscher, och alldeles för mycket texter. Lika tomt som mitt inre och minst lika fullt. En tvåa blir lätt för stor när man inte är van att bo ensammen. Jag är nog ioförsig lika tom nu som den dagen vi träffades, du fyllde aldrig någonsin upp någonting, ändå lyckades du ta med dig allt då du gick.

..resten får ni läsa då den publiceras som bok.. om tio år eller så ;b