Allt för ofta stöter man på ordet "kvävningsrisk" i vardagen. Kvävningrisken. Jag hatar den & det är min största fiende, den förstör mitt liv. Faktiskt! Jag har allt för många gånger plockat ut saker från Noels mun, tiotusentals gånger, ett flertal stenar i helgen & en femkrona idag. Då är jag ändå väldigt noga med att inte ha några småsaker i hans närhet & full uppsikt hela tiden, men det räcker med att jag glömt någonting & ser bort en sekund, för att han ska låta min puls stiga till tusen, då jag ser honom sitta där med nöjd blick & bita på någonting, alternativt köjas då det är påväg att fastna i halsen på honom.

Hemma kan jag hålla koll på honom, men för personalen på ett dagis är det ju omöjligt att ha koll på alla ungarna samtidigt. Att jag sedan nyss läste att kvävning är bland den vanligaste dödsorsaken för barn & att ett barn dör var tredje dag i Sverige, har fått mig att överväga att ha honom hemma. Helt seriöst. Jag tror han får vara ledig resten av veckan, vi ska ut tillsammans på gården & jag ska iakta honom nogrannt & försöka lära honom att man inte stoppar i munnen. Hur? jag vet inte, möjligen ge honom överberöm då han ger mig stenarna istället för att stoppa dem i munnen. Andra tips?

Läste vidare.. och såg en mamma som skrivit att ett barn dog på deras dagis vid lunchtid igår för att han kvävts (var inte igår, utan skrivit för några år sedan). Jag ångrar att jag läste detta, samtidigt som jag är glad över att vara medveten om riskerna. Sade till idag på dagis att han möjligen skulle behöva ha tutten ute jämt, men lättast är nog att ha honom hemma tills det lagt sig? Jag är en blödig hönsmamma, jag vet. Men ärligt, vem skulle kunna förlåta sig själv om det skedde?

Usch.. hemska jävla tankar. Hur ska man få ungen att förstå att detta inte är okej? och hur ska jag möjligen kunna fokusera på att plugga på dagarna, då jag bara vill ringa till hans förskola varje minut för att veta att han lever?