Jag är schitzo, det vet jag. Men då jag läser vad jag skrev under gårdagen, vad underbart allt var & ser mig själv sittandes med en massa tråkiga uppgifter om FN, håret känns flottigt och det regnar, så kan man nästan undra vem fan det var som var så sjukt överpositiv igår & gästbloggade.

Ena dagen (minuten) kan livet kännas så sjukt underbart, att jag nästan får skuldkänslor, får man ens må så bra? Tills att jag två sekunder senare lika gärna skulle kunna dö, vad har jag att leva för liksom? Huuuha, önskar jag kunde fungera mer normalt på vissa nivåer, men jag tror det är lite charmen att leva med mig, att man vet aldrig vad som komma skall. Tror Johan uppskattar det sjukt mycket iallafall, inte för att han sagt det eller ens möjligen visat det, men vet skulle inte?

Sedan är jag sjukligt påverkad av vädret också, för vem mår dåligt då vägen är bar & solen ligger på? Nu ska jag ut i regnet.