Jag har alltid velat tro att våra liv delvis är förutbestämda. Det har svåra stunder fått allt att kännas enklare, för om ödet styrde våra liv, så har det inte funnits någonting att bekymra sig över. Men dessa tankar är inte ett hållbart motiv och innerst inne så tror jag att somliga händelser delvis har en bestämd orsak och att det stora hela styrs av vårt öde. Mitt liv kanske var förutbestämt så pass att jag skulle bli ung mamma, men inte med vem jag skulle få barn. Att jag skulle omkomma i en trafikolycka, men inte när Osv. Så självklart kan somliga vara dömda till ett grymt öde, då de kanske är förutbestämt att de ska leva ett liv av barnlöshet, sjukdomar och handikapp. Men säger vi att allt styrs av ödet, så gör vi det väldigt enkelt för oss själva och det resulterar bara i att det förutbestämda drar oss snabbare ner i fördärvet. Ditt öde var möjligen att du skulle ta livet av dig, nu skedde det redan vid trettio års ålder, vilket lika väl kunde skett då du passerat åttio år, men då du aldrig tänkte på dina konsekvenser så urartade ditt liv i förtid.

Somliga människor hävdar att världen upprepar sig i en evig återkomst och att allt styrs av orubbliga lagar. Att allt som händer oss är förbestämt i minsta detalj och inte går att ändra på. Dessa tankar är för mig väldigt skrämmande och det vore intressant att se hur ens persons liv som delar dessa meningar ser ut. Känner den att det är värt att arbeta? Skaffa sig en utbildning? Eller i huvudtaget vara vänlig mot sina medmänniskor?

Efter att jag läst Psykologi och nu påbörjat Etik och livsfrågor, så känner jag att livet blivit hundra våningar djupare. Jag har alltid haft en liten filosof i mig, som ständigt funderat kring hur mina val idag ska påverka mig senare i livet, varför vi  agerar som vi gör, hur allt är uppbyggt och vad som händer då livet tar slut. Så många gånger jag önskat mig själv att leva i den enkelhet som alla i min omgivning tycktes göra. Jag har nog många gånger sett det svåra i det enkla och jag vill även minnas sedan jag var liten, att min mamma ofta bad mig att inte fundera så mycket, allt blev ju så oerhört jobbigare då.

Så avslutningsvis så tror jag det bästa är, att leva i tron om att vi själva styr våra liv. Oavsett om så är fallet eller ej, så kommer vi med det känna en större livsglädje. Även fast vi ibland kan trösta oss med att somliga saker inte var meningen, då ödet hade denna handling som avsikt.