Vi har alla våra motgångar & en historia bakom som format oss till dem vi är idag. Vi når alla våra gränser, men somliga av oss ser möjligheterna, tar lärdom av misstagen & arbetar sig uppåt. Andra raseras samman, ser inte möjligheterna för alla riskerna & fortsätter att gömma sig bakom den mur som stod ivägen för alla de chanser de aldrig tog. De fortsätter klaga på sin outhärdliga livssituation, men finner alltid nya anledningar till att stanna kvar i deras trygga tempel byggdt av kartong. Det är desamma med alla dessa motgångar i livet. På ytan kan det tyckas att många människor aldrig har några motgångar, medan andra ständigt drabbas av dem. Jag vill tro att vi alla drabbas i det stora hela av ungefär lika många motgångar, skillnaden är den att vi väljer att se på dem olika, då det är en subjektiv tolkning för var individ. Det lilla papptemplet drabbas av något som för oss andra endast skulle upplevas som lite regn, men för dem så för regnet med sig så mycket mer & då det passerat så ligger deras sista trygghet oresbar kvar på marken. Man väljer själv hur man tolkar en situation & hur man bestämmer sig för att hantera den. Vi ligger alla i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna!