Såg en kille på "efter tio" för några dagar sedan. Han var cp-skadad. Han var lycklig och han hade fattat livets egentliga mening. Få saker fascinerar mig så mycket som ett ärligt leende från en människa med någon form utav handikapp. Det är som de har svaret på de frågor vi andra är för rädda att ta till oss och förstå. De har hyvat stämpeln perfekt långt åt helvete och istället kunnat fokusera på vad de själva vill, vad som får dem att må bra och därmed utvecklat sig själva som personer. Perfekta skulle de ju aldrig bli, aldrig perfekta i våra ögon, men vem bryr sig om det då man är helt jävla överlägsen för sig själv. Och är det inte det allt egentligen handlar om, att trivas med sig själv. För vem fan bryr sig vad tanten på ica tycker om din framgång, din senaste frisyr eller livsstil? Den enda du med all säkerhet ska leva med resten utav ditt liv är dig själv och det har aldrig handlat om hur du har det, utan hur du tar det.

 

"När du är fullkomligt tillfreds med dig själv kan ingenting få dig ur balans."