Mellan tvättmaskinerna igår så passade vi på att baka lite småkakor. Hallongrottor, fast med hjortron, blåbär, rödavinbär/hallon fyllningar.

Liten skulle som vanlig assistera mig i köket och vi startade med en promenad till affären för lite upphandling utav ingredienser, sedan körde vi igång. Degen blev klar och jag höll på att pissa på mig så uppmanar Noel att inte röra någonting, självklart inte nickar han instämt tillbaka. Så kommer jag tillbaka och möts av ett nöjt barn som står och rör för fulla muggar. "Jag fixade i lite sånt här mamma" säger ungen barnet och pekar på kornmjölet. Jaha, nähä men titta där.. kornmjöl fulla degen och du har riktigt lyckats knådat in det också.. så bra. Behåll leendet, andas, tänk på barnen i afrika utan vatten, mat, degar, inre frid, 1, 2 ,3 osv. Ungen Barnet försöker rädda upp det hela en aning. "Mamma vi kan ta min juice och ta bort det.. JAAAA det kan vi *lyser upp som en sol*, också bakar vi juicebullar". Ja, eller så inte alls.

Deg nummer 2: Upptäcker att det sista sockret användes till den förra degen, så lägligt. Har ingen lust att gå till affären igen, fruktsocker får duga lika bra. Snart är deg nummer två färdig iallafall. Vi torkar av bänken, ställer upp formarna på plåten tillsammans, jag tar en klunk utav det perfekt varma kaffet och vi ler så där kärleksfullt mot varandra... men... luktar det inte lite bränt? Upptäcker att ena plattan är på och lyfter upp degbunken som självklart står på precis den plattan. Jag kan ha missbedömt läget under all stress, men satt inte botten ihop med resten utav bunken innan? Upp med fönster och dörrar. "jag skulle bara slå på ugnen mamma", självklart skulle du det lilla.. hjärtat. Andas, 1, 2, 3...10, barnen i afrika, den där jävla friden, le lite emellan, var det för tidigt att skratta åt eländet? Heheeehe. eh... möjligen.

Tre timmar tog det för dessa små underbaringar att möta dagens ljus och vi kunde nog båda konstatera att detta inte var någonting vi skulle kunna livnära oss på. Det är underbart med barn och trots alla små påfrestningar på mitt psyke så lyckades jag hålla humöret uppe. Man kan inte kontrollera allt som sker, men man kan välja hur man hanterar det. Och alla som känner mig vet att jag har världens kortaste stubin, men det gick.. med rätt inställning går tamefan allt!


Och nej mamma vi andades inte in plaströken och ja, alla kroppsdelar sitter på samma ställe som igår.