Så roligt att logga in här, för att se att det fortfarande finns en liten skara människor som dagligen är inne i tro om en uppdatering. Så jag tänkte nu ge det en chans igen, då det är stora förändringar på g. Jag ska nämligen äntligen få lämna Sverige och söka lyckan i ett annat land. Den 1juni packar jag ner hela mitt liv i en resväska och flyttar till Malta. Underbart är bara förnamnet. Jag älskar tryggheten med Sverige, men här finns det ingen känsla i någonting, allt känns väldigt monotomt och jag har aldrig känt mig riktigt hemma här. Jag vill inte spendera åtta timmar om dagen på ett arbete. Jag vill inte komma hem för att varje dag upptäcka att det inte finns någonting meningsfullt att göra. Jag vill bara vara, utvecklas och ta var dag i taget och känna att varje dag gett mig någonting posivit. Jag orkar inte lägga ner en sekund till på att få det perfekta hemmet. Jag orkar inte klä mig i tjocka kläder, spendera alldeles för lite tid av Noels barndom utan honom eller följa en endaste serie till. Jag vill lära mig nya språk, träffa nya människor med drömmar, leva primitivt med endast det nödvändigaste prylarna, dricka en öl när jag känner för det och dansa barfota. Jag vill leva.. och det har jag väldigt svårt för att göra tillfullo i Sverige. Jag skulle kunna sakna skoteråkningen om vi hade haft riktiga vintrar och jag en skoter.. men that's about it. På Malta har vi en liten lägenhet vid stranden, jag försörjer mig på att läsa språk halvtid på distans vilket får mig att utvecklas och jag kan spendera all min tid på Noel. Istället för att sitta i soffan och vänta på att dagen ska ta slut till någon serie, som jag egentligen önskar mig vara huvudpersonerna i, så ska jag leva det livet. Jag ska plantera på balkongen året om, träffa en massa intressanta människor, ta en öl på stranden en tisdag och bara andas liv. Lägenheten är fullt möblerad, kanske jag köper en lykta ibland.. kanske inte.. det är inte det viktiga. 

 

Att slippa alla "bara för att träffar" med folk som alltid pratar om samma problem jämt, att åka på kalas, middagar och kafferep bara för att man måste, för att sedan alltid finna någon missnöjd för att man aldrig har tid, sånt ska bli skönt att slippa. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och hur egocentriskt det än kan låta, så tänker jag inte spendera en minut till med att boka in all ledig tid till personer jag inte får ut någonting av att umgås med. Jag har kontakt med svenska familjer där nere med barn i Noels ålder och det verkar verkligen vimla av svenskar med barn där nere, vilket känns väldigt viktigt för Noels skull. Den enda anledningen att jag skulle återvända som jag känner nu är om Noel verkligen inte skulle trivas.. planen är väl att vi ska flytta hem då han ska börja skolan igen, kanske tidigare, kanske senare.. eller aldrig. Time will tell. Den 8maj åker iallafall jag och Johan ner själva för att fixa allt det praktiska kring allt, kolla lägenheten och skriva kontrakt. Malta har förresten 300 soldagar per år, bland den lägsta kriminaliteten i världen och sjukvård i världsklass.

 

Jag är så glad över att Noels pappa äntligen gett med sig och att han faktiskt tillslut insett att livet inte handlar om att överleva utan om att faktiskt leva, fullt ut varje dag. Man vet aldrig när det kan ta slut, livet är skört och därför känns det just nu extra viktigt att ta vara på varenda minut. Jag förstår att alla inte har samma drömmar och mål. Jag förstår mycket väl att många trivs i Sverige och att ni lever som ni vill, fast det är helt i motsats till vad jag vill. Men det är just det som är så underbart, att vi alla är så olika... så länge man känner att man lever det livet man vill leva så kan man skratta sig lycklig, oavsett hur det kan skilja sig åt.. men gör du inte det, så gör någonting åt det.

 

En vecka efter att vi tog upp tanken på en flytt, så var de första flyttkartongerna packade, lägenheten uppsagd, studier bekräftade och arbetsintervjuer avklarade. Men så har jag stora impulsproblem också :p men man ska nog inte fundera så mycket, för väntar man på rätt tillfälle jämt så väntar man alltid förlänge och i slutänden så hände det aldrig någonting.