Den tredje september dagen vi själva hade fått fram till bf dagen enligt våra beräkningar och det var även då allt skulle starta. vi gick och la oss tidigt den kvällen, johan skulle ju upp och jobba dagen efter och jag ville få all den sömn jag kunde få, med hopp om att det kunde starta en vecka innan, då vi hade den tionde som datum. johan somnade rätt snabbt och jag låg och vred och vände mig, hade kännt av förvärkar en veckas tid nu och dom tycktes inte kännas av nå starkare ikväll heller.

Men klockan gick och jag kunde inte somna, värkarna började bli kraftigare och kraftigare och vid 00:00 satt jag mig på familjeliv.se och skrev ett inlägg med rubriken "är dt på g?" svaren jag fick var att det kunde kännas så flera veckor innan och jag gick åter tillbaka i sängen med tanken "den här smärta står jag inte ut med en vecka till". låg kvar i sängen och kämpade på i tre timmar till innan jag beslöt mig för att ringa in till förlossningen, men eftersom vattnet inte gått och värkarna inte kom regelbundet så fick jag bara rådet att ta en alvedon och sätta mig i duschen. 05:00 på morgonen väckte jag upp johan och sa att jag inte stod ut längre, vi måste åka in nu, det är nog dax. så vi ringde in till förlossningen och sa att vi nu var påväg.

då vi kom in så var jag endast öppen två cm och värkarna kom fortfarande inte regelbundet. så vi åkte hem till min mamma och väntade där, timmarna gick, jag värkte sönder och var rastlösare än satan. så vi bestämde oss för att åka ut till birsta, minns att jag tog en värk i bilen, en utanför panduro på vägen in, en utanför på vägen ut och sedan en i bilen.

Värkarna kom allt tätare och tätare och vid 16:00 på eftermiddagen tyckte min mamma att vi skulle åka in, nu hade jag haft riktigt täta värkar i över 6 timmar, utan sömn på 30timmar, kroppen var redan här helt slutkörd.

Kommer in till förlossningen för andra gången och jag är fortfarande bara öppen två cm, blir inskrivna på "vård-hotellet" eller nått. Ligger där och tar värk efter värk, de kommer med 4-5min imellan och tillslut klarar jag inge mer, får några morfintabletter och dom kan jag inte påstå gjorde saken mycket bättre. kämpar på i några timmar till i ett litet mörkt rum utan tv, Johan sover och jag nyper hårt i hans hand vid varje värk, som nu kommer varannan minut.

kl 01:40 ringer jag på klockan, nu orkar jag inte mer. en barnmorska kommer in och konstaterar att jag nu är öppen fem cm, jag väcker johan och vi får äntligen komma in på själva förlossningen.

Sätter mig i ett bad, dricker sockerdricka och drar in lustgas, den här delen minns jag som rätt trevlig, "som semester" säger jag imellan värkarna, full av lustgas och förväntan. för att två minuter senare skrika "jag klarar inte det här, jag döööööör" så fortsätter de närmaste timmarna. tröttnar tillslut på badet och sätter mig på en stor pilatesboll, johan masserar min rygg som nu håller på att gå av och jag drar in lustgas för allt jag är värd. här har jag varit vaken över 40 timmar och jag somnar till mot johan imellan värkarna, förstår inte hur jag lyckades med det då smärtan näst intill dödade mig, men antar att min kropp tyckte att jag behövde det.

06:00 är jag öppen 9 cm och jag minns hur jag stammar fram någonting om smärlindring, får till svars att det nu är för sent och inte är någon ide. jag hade glömt smärtlindringen, hur dum i huvet får man vara? och hur fan kunde jag glömma det då det gjorde så ont, antar att jag var helt borta i smärtan och inte kunde tänka klart. vid 07:00 är jag redan död, jag orkar inte mer och hade jag fått ångra mig nu, så hade jag gjort det tusen gånger om, jag ville inte längre ha något barn, det här kunde aldrig vara värt det. jag skulle påminna mig själv om denna smärta så jag aldrig gav mig in på det här igen, någonsin.

vattnet hade fortfarande inte gått och nu tröck de hål på hinnan, det sved så in i helvete. minns att dom skull skrapa några kanter för att påskynda processen och det var fan det värsta av allt, gjorde så jävla ont och tanken att ingen och ingenting kunde ta mig härifrån gjorde allt ännu värre, barnet skulle ut vare sig jag ville det eller inte och allt hängde på mig, det skrämde mig mest.

då krystvärkarn tog i 7:40 hamnade jag i himmelriket, äntligen kunde jag göra någonting åt saken och fast det fortfarande gjorde ont som satan så försvann smärtan bort för ett tag, snart var vårat älskade barn här och smärtan skulle äntligen vara över, (trodde jag, den höll i sig minst en vecka efter). minns de sista krystningarna som den smärtsammaste delen av hela förlossningen, man var vidgad till max och barnmorskan sa åt mig att för guds skull inte krysta nu, jag skrek att jag mååååste och dessa sekunder kändes som dagar, månader, år. 

De började knäppa upp min skjorta och säger att det snart är dax, några krystningar till bara. kände mig grundlurad då jag tagit i minst fem gånger och ungen fortfarande var kvar i mig. nu hade jag inte sovit på 46timmar och haft värkar i 30.

8:20 kommer vårat älskade barn ut, "det är en pojke" säger dom och lägger upp honom på mitt bröst. våra ögon möts för första gången och jag och johan tittar på varandra och ler. han var äntligen här, våran son.. våran alldeles egna son och så vacker han var. "vad fin han är" hade jag tydligen sagt, men det är inget jag själv minns, då jag var så borta i stunden.

den femte september, dagen då våra liv startade på riktigt.