Herrejävlar vad jag är le folk, det är ju egentligen helt sjukt vad jag är le dem. De gnälls över att man tjänar för dåligt, eller standarden "alla andra tjänar mer", för det är där skon klämmer, att någon faktiskt har det bättre än dig själv. Byt jobb eller utbilda dig, punkt jävla slut. Var glad över att du ens har ett jobb, för de finns de människor som gnäller över att de inte har ett. De som varit arbetslösa i fem år & missat den lilla detaljen att man faktiskt måste söka ett jobb för att kunna få ett. Eller nej juste.. sånt får ju ALLA andra ändå. "Varför ska jag söka jobb då alla andra glider in på nå jävla bananskal? När jag blir stor ska jag bli kändis, jag väntar bara på att bli upptäckt.." lite så.

Folk som aldrig kan ta tag i sina jävla liv, utan lever med vetskapen om att allt löser sig ändå. "Jag är så jävla avslappnad & chill satt ja bara glider runt genom livet på en jävla skateboard & skiter fullständigt i om den aldrig kommer ta mig fram i tid.. cause that's how I roll. Trots min sega framfart så missar jag ändå allt i världen runtomkring, då jag istället stirrar mig blind på det målet jag aldrig hade & därmed aldrig kommer att nå." Hur ska man kunna förklara för dessa människor att det inte är ett dugg jävla fränt att leva på andra? Att man inte glider om man ständigt tar skjuss av sin morsa & att den enda anledningen till att de överspelar på sin roll som en "jävligt chill person" är för att de är alldeles för inkompetenta för att vara någonting mer.

Nej, fyfan.. Någon att somna bredvid om natten, allt annat är överskattat!

..Och det är alltså det här jag sitter & tänker på då jag egentligen borde räkna ut diverse k-värden & grafer. Men det är svårt att inte fundera på hur det vore att leva ett liv, som inte var styrt av någon annan. Ett liv utan egna livs ekvationer. Jag tror vi sätter punkt där, Haha ja herreminge.. nu ska jag ta mig en koppkaffe & lösa lite tillsynes världsproblem i matteboken! ;) Tjopp tjopp!