Nu sitter jag & saknar min älskade son, det går inte att beskriva hur kul det är då de små börjar skapa sig en egen personlighet & då man kan föra enklare konversationer med dem. "Mamma hemma, pappa komma sen" säger han tydligen på dagis & det är bara en av många meningar han börjat sätta ihop. "Golil" kallar han sig själv & det sätter han gärna både framför och efter de flesta meningarna. "Golil stanna hemma" & "Stanna hemma Golil" sa han idag, men då han blev påmind om att det faktskt var tisdag & de skulle til skogen på utflykt med dagis, så tog han genast på sig sina stövlar & sa "Synda mamma, synda". Haha, älskade lilla du. Jag förstår de som skaffar sig en tio ungar, för vid den här åldern skulle jag kunna tänka mig ett dussin utav dem. Det är bara vägen hit som känns lite motig ibland.. ni vet, graviditeten, förlossningen & vakna nätter.. nej, ett syskon får han nog vänta ett bra tag på iallafall. Ibland önskar jag att jag hade fått tvillingar, så den biten var överstökad & man hade två stycken goa tvååringar nu, det hade helt klart varit bäst.