Då skulle jag leva mitt liv i mer enkelhet. I ett stugliknande hus vid en sjö. Där skulle vi odla vår egen potatis, grönsaker och frukt. Vi skulle föda upp eget boskap och livnära oss på det naturen kunde ge oss. Vi skulle handdiska våra koppar & inte stressigt slänga in dem i diskmaskinen. Vi skulle handtvätta våra kläder & barnen skulle bygga kojor & leka med barkbåtarna vi gjort tillsammans dagen innan. På kvällarna skulle vi ta båten ut på sjön för att fiska & varma nätter skulle vi sova under bar himmel. Istället för att flockas framför tv:n, så hade vi umgåtts & värdesatt varenda sekund. Vi skulle uppskatta det lilla & se det stora i det stora.

Då vi lever ett sådant billigt liv, så hade vi båda kunnat gå ner i arbetstid, möjligen arbetat under vinterhalvåret, för att sedan vara ledig under den andra halvan. Eller helt enkelt livnärt oss på dessa boskap & det gården kunde erbjuda oss. Det skulle ligga så pass nära samhället att vi enkelt kunde ta bilen till affären eller för att träffa vänner, men tillräckligt långt ifrån för att skärma av det stressiga livet utanför (och för att ha mottagning på telefonen). Vi skulle leva i princip som nu, skillnaden är att jag inte skulle sitta & skriva på bloggen nu, utan istället gått ut på gården för att ta hand om djuren, tagit en tur med båten eller tagit mig en kopp kaffe vid bryggan. Varken diskmaskinen eller tvättmaskinen hade blivit tvungen att plockas ur om tjugo minuter, utan jag skulle rofyllt ställt mig & diskat ur min kaffekopp istället.

Nu handlar allt om vem som har flest vänner på facebook. De självsäkraste människorna har inte ens facebook & flest vänner vann aldrig. Dina bästa vänner är endast tillgängliga på chatten & du är en knarkare. Facebook är din drog, för utan denna eviga rundgång av bekräftelse & diskreta metoder att ta kontakt, så hade du fallit. Det är självgående dammsugare, 3D i telefonen, utseendefixering & krogliv (finns det ens en enkel pub?). Den enda gången du rör på dig är på det lokala gymmet, där du svettas tillsammans med tusen andra människor, som precis som du strävar mot perfektion. Hur skulle det kännas att vakna upp från ett liv man aldrig levt för sig själv, utan genom alla andra?

Jag hade gärna sett att vi fortfarande levde på den tiden, då vi ägnade oss åt byteshandel. På den tiden då alla levde sitt eget liv, utanför alla myndigheter, papper & datorskärmar. Somliga dagar kan jag inte göra annat än att älska landet. Det räcker att jag tillbringar två nätter i stan för att jag ska kännas mig stressad, folk från stan är stressade & jag har aldrig någonsin längtat tillbaka. Somliga dagar längtar jag ännu längre bort.

Om du fick drömma, vem hade du varit då?