Men hur underbart vore det inte att åka hit och bara få vandra i nuet? Magiskt, frifullt och vackert. I Bhutan är lycka viktigare än tillväxt och barnen lär sig i skolan att sträva efter lycka istället för pengar. Varför tänker inte vi såhär? För jag tror att ju tjockare plånbok man har, desto mer växer begäret efter mer. Ju enklare man lever, desto lyckligare blir man nog. Jag tycker alla skolor borde lära ut välbefinnande, självförtroende och att få eleverna att riktigt lära känna sig själva på djupet. Att man duger som man är, att det finns lidande, vad som orsaker lidandet och hur man undviker det. Meditation på schemat vore en annan viktig del. Sedan borde man få lära sig att återvinna och tillverka saker, för att inse att allt inte automatiskt måste kosta pengar. Kanske man rent av skulle slopa religionskunskapen och bara läsa om buddhismen rakt av? Detta lilla undangömda samhälle har greppat allt och jag måste få ta del av det, någongång. Its on my bucket list.. top 5. Men det här ska jag spara tills Noel blivit lite äldre, för är det någonting jag vill ge honom så är det just den upplevelsen.

 

"Att resa till Bhutan kan liknas med att resa i tiden. Vi reser på slingriga vägar utmed kristallklara floder bland hängbroar och intensivt grönskande risfält. Vi passerar väldiga timmerhus i alpstil bland buddhabilder och böneflaggor i glada färger och i bakgrunden tornar väldiga snöklädda bergstoppar upp sig mot himlen."